Mina skolavslutningar – med och utan kyrka

Varje vår blossar debatten upp om skolavslutning i kyrkan, men i år känns den extra intensiv. Ett tecken i tiden, kanske? I Kalmars många skolor finns det väldigt olika traditioner kring detta från skola till skola.

Jag fick uppleva båda sorters kultur under min skolgång i Kalmar. På lågstadiet på Sjöängsskolan cyklade klassen ut till kapellet Garvaregården där en präst höll avslutningen. Jag minns inte vad han sade, bara att vi sjöng Den blomstertid nu kommer, men det kanske är lika bra.

På högstadiet på Novaskolan hade vi en kyrka precis intill, men vi höll ändå alltid avslutningen i gymnastiksalen, nästan hela skolan samlad. Präst klarade vi oss utan; vår rektor Jan-Olof Åberg kunde alltid leverera kärleksfulla tal där han betonade vårt ansvar att visa respekt för varandra. Det var mycket fin stämning där också.

Kontentan är att i vissa samhällen är det en tradition att kyrkan är en fin samlingslokal; för många är detta allt den är. Ett ornament som hänger på väggen gör inte i sig barn religiösa. Det är när skolan låter en präst anta auktoritetsroll och säga, på skoltid, att ornamentet symboliserar övernaturliga krafter som dikterar vissa levnadsregler, som det gör skada på barn som ännu inte utvecklat sitt sinne för kritiskt tänkande.

Om kyrkan vill upplåta sina lokaler (som hålls i skick med hjälp av våra skattepengar) till skolorna, så är de välkomna att göra det. Men predikan, välsignelser och bibelord får de hålla för sig själva. Passar inte det, så klarar vi oss utan kyrkan, som vi gjorde på Novaskolan.

Folkpartiets budget sticker ut

Vi i Folkpartiet liberalerna i Kalmar har i dagarna lämnat in vårt alternativ till vänstermajoritetens (S+V) budget för 2013. Folkpartiets budget sticker ut på flera sätt när man jämför med de andra partiernas förslag (inklusive vänstermajoritetens).

• Vi är det parti som satsar mest resurser på skolan. Det glädjer mig, för skola, förskola och fritidshem är en av kommunens viktigaste kärnverksamhet. Vi förstärker elevhälsan och satsar på speciallärare till barn med särskilda behov. Vi följer upp vårt löfte om att värna lovskolan, och vi satsar på studie- och yrkesvägledare.
  
  
• Vi är det enda partiet som föreslår och finansierar en skattesänkning. Kalmar kommun har mycket hög skatt jämfört med liknande kommuner – resultatet av flera ”tillfälliga” skattehöjningar alltsedan 90-talet – och detta påverkar förstås människors vilja att bosätta sig här, och minskar friheten för de som redan bor här. Höga skatter slår hårdast mot dem som lever på marginalen. Vi sänker skatten med 10 öre per hundralapp i år, och hoppas få leverera ännu fler sänkningar framöver tills vi kommer ner i en mer rimlig nivå.
   
• Vi lägger det enda budgetförslag som klarar kommunens ekonomiska mål på att göra 2 % överskott. Det är viktigare än någonsin att ha ordning på finanserna när den internationella ekonomin skakar. Vänsterpartierna skriver vackert om ”ordning och reda i ekonomin” i sitt förord, men lägger alltså en budget som inte når detta mål.
   
• Vi är det parti som tydligast pekar ut en ny väg för Kalmar, mätt i hur mycket man vill ändra i vänstermajoritetens förslag till driftbudget. Medan de andra partierna bara flyttar på någon enstaka miljon, lägger vi yrkanden som omfattar drygt 37 miljoner kronor. Miljöpartiet är väl det enda parti som kommer i närheten av samma reformvilja, men i en annan riktning då de sparar in på investeringarna för att försvåra möjligheterna att parkera.

Men det handlar ju inte bara om att ändra mycket, utan om att ändra bra också, och det tycker jag att vi gör. Vägen framåt för Kalmar handlar om mindre toppadministration, färre högavlönade politiker, lägre skatt, och mer satsningar på barn och ungas hälsa och deras möjligheter till jobb. Vi säger nej till chockhöjda politikerlöner, men ja till mer pengar för kvinnojourer och andra ideella föreningar som gör ett viktigt socialt arbete.

Vår budget har redan skapat debatt genom hur den har censurerats på kommunens hemsida, där tydligen endast röda partier får komma till tals. Det är kanske talande för hur den här kommunen styrs.

De olika budgetförslagen kommer att behandlas och beslutas om på ett öppet möte den 18 juni.

Guillou har fel om friskolereformen

Från att i tiden före privatiseringsvågen ha haft en skola som låg mycket högt vid internationella jämförelser har vi nu en skola som halkat ner under genom-snittet, skriver Jan Guillou, som vill skylla Sveriges sjunkande skolresultat på införandet av rätten att välja friskola, något som bara 6 % av eleverna utnyttjat under perioden. Resonemanget är det gamla goda ”korrelation = kausalitet”, att det automatiskt finns ett orsakssamband när två saker händer ungefär samtidigt.

Problemet med Guillous resonemang är att han handplockar statistik för att passa hans syften. Alla försämringar han räknar upp sammanfaller inte bara i tid med friskolereformen från 1992. De sammanfaller även i tid med socialdemokraternas läroplan från 1994 och det luddiga betygsystem som följde av den. Olikheter skulle döljas genom att minska antalet betygssteg och göra kriterierna för dem nästan likadana. När man gör det svårare att mäta elevernas kunskap ska man inte vara förvånad när svaga elever inte upptäcks eller får det stöd de behöver, och bara elever från studievana hem klarar sig. ("Klyftorna ökar", för att tala Guillou-språk.)

Försämringarna sammanfaller även i tid med socialdemokraternas destruktiva ambition att alla (vare sig de ville eller inte) skulle bli högskolebehöriga, vilket krävde att såväl grundskolan som gymnasiet var tvungna att sänka kraven för att alla skulle klara dem. Om man sänker ribban i Sverige ska man inte vara förvånad när svenska barn slutar hoppa så högt.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gör nu upp med båda dessa vänstermisstag i och med den största skolreformen sedan införandet av allmän folkskola 1842. Ny läroplan, nytt betygssystem och fler möjligheter att få yrkeskompetens utan att behöva läsa på högskola, t ex med lärlingsutbildningar. Allteftersom elever får gå i skolan under dessa reformer lär vi få se en gradvis höjning av skolresultaten.

Men de gamla S-misstagen och deras inverkan på resultaten vill Jan Guillou inte ens överväga, eftersom han inte vill ifrågasätta uppenbara vänsterreformer. Guillou riktar ensidigt in sig på friskolereformen. Men han nämner inte att även den har satts under lupp, och till skillnad från jämförelserna ovan så har det gjorts med kontrollgrupp:

År 2005 konstaterade Skolverket i en rapport att de kommuner som har konkurrens från friskolor höjer kvaliteten i både de kommunala och de fristående skolorna. Valfriheten höjde alltså resultaten jämfört med de kommuner som inte hade valfrihet, och utan denna får vi anta att Sveriges skolresultat idag hade varit ännu sämre.

Denna rapport var så provocerande för vänstern att dåvarande skolminister Ibrahim Baylan (S) gick så långt som att trotsa grundlagen för att stoppa rapporten. Och det är kanske av ren vördnad för Baylans svunna auktoritet som Jan Guillou lydigt låtsas att rapporten inte existerar. Eller för att det är praktiskt för hans vänsteragenda. Men till gagn för svenska elevers utveckling är hur som helst det inte.

Kallt väder men varm stämning på fullspäckad Berga marknad